Arkiv

Arkiv för kategorin ‘Etableringsreformen’

Fler kommentarer om etableringsreformen

2010/12/04 Kommentering av

Delar du uppfattningen att etableringsreformen är ett riskprojekt http://www.dn.se/debatt/etableringsreformen-ar-ett-riskprojekt-1.1214703 och att Sverige efter valet 2010 helt enkelt inte har råd att misslyckas med integrationsfrågorna. Då är du välkommen att dela med dig av dina tankar och erfarenheter, anonymt eller med namn genom att skriva kommentarer här

I artikeln http://www.expressen.se/debatt/1.2235522/erik-ullenhag-integrationspolitik-med-total-kontroll säger integrationsministern att vi skall vara ödmjuka inför stora reformer och att det kan komma att behövas ytterligare utveckling och förfinade verktyg. Bland annat nämns köer till Sfi, försörjningsstöd som initial försörjning, brist på tolkar och mångfald av lotsar, som exempel på områden som redan har identifierats.

Nedan följer ett urval av kommentarer från tidningar, insändare och e-post de senaste veckorna

En kommentar från flyktingsamordnaren i Herrljunga hittar du här

Påfallande är hur olika verkligheten beskrivs. AF ger överlag en positiv bild av läget, medan personal från kommuner och organisationer är mer bekymrade. De som svarat via mail beskriver t.ex. en rädsla för avprofessionalisering och att man försökt få till stånd en smidigare övergång lokalt men misslyckats. Ingen vore nog gladare än de som arbetat engagerat med uppdraget de senaste åren om farhågorna visar sig vara fel, men det verkar finnas för stora kunskapsluckor i debatten för att våga hoppas på det än.

I en insändare i den lokala tidningen i veckan talade en riksdagsman om reformen, som om den berör alla som invandrar och inte bara den femtedel som fått uppehållstillstånd av skyddsbehov eller liknande och deras anhöriga.

Jag är också ganska övertygad om att AF:s personal inte har insett målgruppens utgångsläge. Hur skulle de kunna göra det när de oftast inte haft så mycket kontakt med de nyanlända förrän de kommit en bra bit på vägen.

Det är glädjande att Erik Ullenhag redan nu pratar om uppföljningsinsatser i förebyggande syfte. Beklagligt däremot att han fortfarande benämner professionella metoder med hjälp till självhjälp under en begränsad tid, i syfte att kunna tillgodogöra sig introduktionsinsatser mot arbete, som ”omhändertagande”. Det gör mig orolig för att inte heller han har förstått vad uppdraget innebär.

Några av kommentarerna till artikeln på DN Debatt:

Jag instämmer i stora drag med Anders Lindström. Det finns många exempel på framgångsrikt integrationsarbete i olika kommuner. I Örebro lever kommunens arbetsmarknadsinriktade sfi och Arbetsförmedlingen i prestigelös harmoni och har tillsammans skapat vägar in på arbetsmarknaden för många nyanlända. Nu jobbar vi för att fortsätta samarbeta och motverka risken för vattentäta skott mellan stat och kommun. Etablera mera! Christopher von Stedingk, enhetschef Språk och framtid, Örebro kommun Christopher von Stedingk, 14:01, 25 november 2010.

Även jag, som flyktingsamordnare i Ulricehamns kommun delar skribentens och Cherstin Hanssons åsikt. 86% av de nyanlända flyktingarna i Ulricehamn har gått ut i självförsörjning efter två år. Det har inte skett genom en klapp på huvudet! Däremot har vi haft en respekt för att flyktingar ofta bär på trauman och oro som inte den med jobbet klart vid inresa har. Helhetsperspektivet har också varit ledstjärna: Hela familjens välbefinnande! Detta har man tappat nu… Kristina Åhslund, 18:33, 24 november 2010.

Gävle kommun känner inte igen sig i regeringens beskrivning. Vi har efter två år fått ut ca 50% i egen försörjning – helt utan samarbete med Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har nu fått ett mycket svårt uppdrag – och vi ska stödja dem! Jag delar helt artikelförfattarens åsikt om att etableringsreformen är ett riskprojekt. Ansvariga måste även skilja på nyanlända flyktingar och arbetskraftsinvadring – det är helt olika målgrupper och behöver olika arbetsmetoder. Cherstin Hansson, Invandrarcentrum Gävle, 09:18, 24 november 2010.

Integrationen är antagligen den största samhällsutmaningen vi står inför. För att det ska fungera krävs sannolikt att vanliga svenskar, inklusive invandrare som har varit ett tag i Sverige, engagerar sig för att hjälpa till i mottagandet av de nyanlända. Det finns olika projekt man kan engagera sig i som medborgare. Jag råder er som har tid att se över vad ni har för möjligheter att göra en personlig insats. Det är fantastiskt kul att hjälpa andra. Johan, 22:52, 23 november 2010

Så här skriver Ingrid Ejeby integrationssamordnare i Mora kommun via e-post:

Ja visst kan man vara tveksam till om den nya reformen gör integrationen bättre! Här i Mora upplever jag i alla fall att Arbetsförmedlingen tagit uppdraget på stort allvar och är väl insatt i sitt uppdrag. Däremot bekymrar jag mig för vardagsfrågorna, alla ”små” bekymmer i vardagen för den nyanlända. Frågor om brev, räkningar, kallelser till tandvård, utvecklingssamtal för barnen etc etc – frågor som vi på Integrationsenheten får varje dag. Hur i hela fridens dar ska lotsen klara av det?!?

Fler tidningsartiklar:

http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.1047551-invandrarreform-som-ar-en-tillbakagang

http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.1047739-far-hjalp-av-lotsar-pa-af

http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.1046793-arbetslinjen-fortydligas

http://www.smp.se/nyheter/lobbyn/fokus-pa-jobb-for-nya-invandrare(2198251).gm

http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20101130-5

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.503921-flyktingar-ar-inte-hjalplosa

http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.2543887-malet-invandrare-maste-fa-jobb-fortare

 

 

 

Kategorier:Etableringsreformen

Dialogen har börjat (hoppas jag)

2010/11/28 Kommentering av

Tack för responsen efter repliken på DN-Debatt Etableringsreformen är ett riskprojekt Många har hört av sig med frågor för att få veta mer, eller för att uttrycka sin tacksamhet eller för att få replikera och ge en annan beskrivning av reformen. Precis den effekten var min förhoppning att repliken skulle få. En dialog om hellheten i stället för argument för och emot.

Anders Lindström

I bloggen http://jespersvensson.blogspot.com/2010/11/en-viktig-reform-etableras.html ges stöd åt reformen och integrationsministerns beskrivning av den. I en kommentar säger Jesper Svensson igår:

”Den artikel du länkar till avslutas med orden ”Vi har inte råd att misslyckas”. Men är det inte precis det vi har gjort, när snittiden till självförsörjning är sex-sju år?

Självklart ska man kunna diskutera hur reformen utformas. Det är också därför Erik Ullenhag är noga med att påpeka att han kommer att följa genomförandet noga och ha beredskap att rätta till eventuella brister.”

Svar på samma blogg idag:

Tack för att du tog upp tråden. Statistik kan användas för det syfte man vill föra fram. Argumentet 7 år till arbete pekar självklart på att något inte fungerat, men vad och när och av vilken anledning? I bloggen etableringsreformen finns försök att nyansera verkligheten bakom argumentet.

Kort är poängen följande. Eftersom kommuner lämnats själva med uppdraget tidigare, har kommunerna själva gjort egna reformer med arbetslinjen i fokus de senaste 5 åren (80% av de nyanlända flyktingarna erbjöds ingen åtgärd alls från AF – SKL:s rapport ”Matcha eller rusta” 2009*). Metoder och samverkan har utvecklats enormt. Resultaten av dessa reformer kommer inte fram i 7 års argumentet.

Det som sker nu är i stället att man slänger ut dessa erfarenheter och den kompetens som utvecklats med badvattnet. Pendeln slår helt åt andra hållet i onödan, när nya aktörer skall börja om från början. Reformen skulle säkert passat bättre för övriga 80% av invandrare än målgruppen ”flyktingar” som den vänder sig till. Under alla omständigheter hade mer av ”både-och” haft större förutsättningar att lyckas än ”antingen-eller”.

Reformen tar för lätt på den komplexitet som verkligheten innebär, när man kommer som nyanländ av flykting- eller skyddsbehov. Därför är det ett riskprojekt, som vi inte kan blunda för även om alla nu måste göra det bästa av situationen. Jag hoppas som du att man är beredd att rätta till bristerna och framför allt, att man inte väntar för länge. Därför har jag valt att börja dialogen redan nu.

CosmoKultur

* SKL Rapport 2009 Matcha eller rusta? eller Mynewsdesk Sammanfattning

Andra aktuella blogginlägg

http://carinaboberg.blogspot.com/2010/11/etableringsreformen.html

http://gabrielleliberal.blogspot.com/2010/11/erik-ullenhag-om-etableringsreformen.html

http://minsvenska.blogspot.com/2010/11/referat.html 

http://mtityreso.blogspot.com/2010/11/bra-debattinlagg-av-erik-ullenhag.html

http://qarlsson.se/wordpress/?p=977

http://gd.se/nyheter/gavle/1.2524598–snabbintegration-ett-riskprojekt-

http://lotidningen.se/2010/11/23/flyktingar-ska-lotsas-till-jobb/

Fortsättning följer (hoppas jag). Var med du också.

Kategorier:Etableringsreformen

Tips från coachen – jag menar, till lotsen (och AF)

2010/11/27 1 kommentar

En etableringsmodell som fungerar

En modell som bevisligen fungerat har under 7 år arbetats fram i den lilla kommunen Falköping i Västra Götaland, som för övrigt är Sveriges första  Cittaslow – det goda livet

‎15 personal arbetar just nu, i samverkan för ett gemensamt mål under samma tak med närmare 190 introduktionsdeltagare. Olika yrkesgrupper, med olika kulturell bakgrund kompletterar varandra med samordnade insatser, metoder och förhållningssätt. Unikt, jag vet inte. Fungerar det, absolut.

Bevis

Hur kan veta det. Ja, eftersom det inte har gått tillräckligt lång tid för att jämföra med mediantiden 7 år till arbete, som används som argument för etableringsreformen får vi lita till andra jämförelser. Det viktigaste beviset, som dock är svårt att mäta är deltagares drivkraft under och efter introduktionstiden. Så länge den finns fortsätter utvecklingen, flexibiliteten och motivationen tills chanser till jobb dyker upp. Arbetsmarknad och finanskris kan vi tyvärr inte göra något åt. Däremot kan vi visa på goda exempel och förebilder som i förlängningen förhoppningsvis ökar intresset för arbetsgivare att anställa med mångfaldsperspektiv.

Ett annat ”bevis” är att andelen som söker försörjningsstöd efter avslutad introduktion har minskat från 90 % till 30 % beroende på vilka år man jämför med. Under alla omständigheter så har majoriteten av deltagarna i introduktionsprogrammet de senaste åren över huvud taget inte behövt sätta sin fot på socialkontoret vare sig under eller efter introduktionstiden.

Försörjningsstöd och arbetslinjen

Att alla som omfattas av etableringsreformen, nu hänvisas till socialtjänsten för sin första försörjning efter beviljat uppehållstillstånd, sänder helt fel signal och är inte ett utan sju steg tillbaka. Det modifierar också integrationsministerns beskrivning av reformen i uttalandet på DN Debatt 2010-11-17 ”I stället för att tas emot av socialtjänsten ska nyanlända från dag ett mötas av insatser för arbete” . Det finns fler modifieringar av den artikeln som behöver göras, men det får vi återkomma till.

Det går inte nog att betona vikten av helhetssyn på etableringsfrågan. Individer är aldrig isolerade från ett sammanhang. Arbete är den enskilt viktigaste faktorn för en lyckad etablering och en lyckad integration i samhället, men riktigt så enkelt som reformen andas är det inte att nå dit.

Största hotet mot lyckad etablering, vid sidan om tröskeln till och tillgången på arbete.

En samlad organisation med helhetssyn och gemensamma ekonomiska resurser har större mölighet att vara flexibel utifrån omständigheter som hela tiden förändrar förutsättningarna. Nya lagar och regler, antagningskrav till utbildningar, villkor på arbetsmarknaden, vilka nyanlända som kommer och vilka frågeställningar som är aktuella för dagen. Den verkligheten måste mötas i en anda av lösningsfokus för att inte processen skall stoppas upp. Risken är annars att man hamnar i en återvändsgränd av stuprörs-diskussioner, som att det beror på något annat som vi i den egna organisationen inte rår över och inte kan göra något år. Det är förödande och det enskilt största hotet mot en lyckad etablering och en lyckad integration i samhället.

Arbetslinje eller skola

Att etableringsplanen nu blir beroende av kommuners lokala tolkning av skollagen för hur Sfi-undervsningen skall bedrivas är något som AF kan få svårt att påverka, när det gäller schemaläggning av heltidsåtgärd och fokus på arbetslinjen i pedagogiken. Nationellt ligger det inte ens under samma departement.

I en organisation med helhetssyn på etableringsfrågorna är det lättare att bryta ut framgångsfaktorer i arbetet för att nå en språkundervisning, som är inriktad på ett för yrket ändamålsenligt språk i förhållande till den enskildes yrkesmål och förutsättningar. Olika yrken kräver olika nivåer av språkkompetens i termer av att höra, läsa, tala och skriva svenska, som brukar användas som mått. I de kommuner som valt att upphandla särksild Sfi-undervisning för deltagare i introduktionsprogram, samordnat med övriga åtgärder, på heltid utan lov, med arbetsfokus i stället för utbildningsfokus riskerar det också att bli flera steg tillbaka i stället för framåt.

Länkar:

DN Debatt Etableringsreformen är ett riskprojekt

Facebook Etableringsreformen och Integration – Etablering

http://www.dn.se/debatt/nyanlanda-behover-mer-an-en-klapp-pa-huvudet-1.1210102

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.492416-eget-ansvar-starker

http://www.aftonbladet.se/vigillarolika/article7988594.ab

CosmoKultur 

 

 

Kategorier:Etableringsreformen

Reflektion efter reaktion

2010/11/25 Kommentering av

Dialog

En bra dialog är livet. I dialoger blir saker tydliga, man utvecklas och lär sig något nytt. Den senaste månaden har inneburit många dialoger med kloka människor för mig. Tack för det. Vanliga människor och ovanliga människor, kända människor och okända människor, icke religiösa och religiösa, små och stora, arga och glada. Varifrån man kommer spelar inte så stor roll i det sammanhanget. Vissa saker är universella.

Håller du med om att givande och tagande i dialog skapar kreativitet och samförstånd till skillnad från envägskommunikation. Resonemanget kan gälla samhällsorientering för nyanlända såväl som samtal om invandring och kanske också den vidare utvecklingen av etableringsreformen.

Socialt stöd

Ta en sådan sak som socialt stöd i samband med etableringsreformen. Vad tänker du på då? Omhändertagande? Sociala insatser enligt socialtjänstlagen? Begrepp blir ibland så belastade att man måste reda ut vad man menar först. Hur ofta pratar man om invandring utan att först ha rett ut om man pratar om migrationspolitik, etablering eller integration.

Vad kallar man det som sker medvetet i en ömsesidig pedagogisk process i samband med utveckling. När det gäller barn kan det kallas för uppfostran, när det gäller studerande kan det kallas för utbildning, när det gäller nyanlända som behöver orientera sig i en ny livssituation i ett nytt komplicerat samhälle kan det kallas för? omhändertagande, socialt stöd, nej det är väl inte det vi menar. Vad skall vi kalla det då? Professionellt bemötande? En metod att rustas? Hjälp till självhjälp? Coachning för att hitta tillbaka till ett självständigt liv?

Det viktiga är att vi vet vad vi menar och hur vet vi det? Och kan man fastställa ett givet antal timmar för alla oavsett livssituation för en sådan process. Oavsett ålder, utbildningsbakgrund, kulturell bakgrund, aktuell livssituation. Det fascinerande med etableringsarbetet är att alla livssituationer förekommer, både de som vi känner igen och de som är helt nya för oss. Dessutom vet vi inte vilka spännande utmaningar vi ställs inför nästa månad när nya för oss hittills okända människor kommer till oss.

De kommunala reformerna

Min erfarenhet är också att det fanns en omhändertagande attityd tills för 5-10 år sedan. Eftersom det inte kom någon etableringsreform då gjorde kommunerna egna lokala reformer. De har säkert lett fram till en spretig mängd lösningar, men dock lösningar. Många rapporter har producerats, många konferenser har vi haft, många studiebesök hos varandra, alla har ju haft en gemensam samhällelig ambition att målet är, egen försörjning och delaktighet i samhället.

Många kommuner vittnar om att man vänt trenden och uppger att majoriteten av de nyanlända inte söker försörjningsstöd efter två års introduktion. Vart tar de framgångsfaktorer som identifierats vägen nu?

Mediantiden till arbete

Det här med opinionsbildning är spännande och mediantiden på 7 år till arbete har vi nog alla hört några gånger nu. Någon som har källan till den uppgiften? Kan det vara så att för att få fram en mediantid på 7 år måste man börja räkna tillbaka till den tiden etableringen faktiskt var ganska omhändertagande. Hur vet vi då vilket resultat de lokala reformerna har haft. Någon sa i en artikel i GP idag i ett helt annat ämne att det är något mänskligt att bara kunna hålla ett perspektiv i huvudet samtidigt. Är det därför vi tänker antingen, eller i stället för både och. Är det därför pendeln lätt slår till revolution i stället för evolution vid förändringar.

Mätbara mål

Hur mäter man objektivt om en etableringsmodell varit framgångsrik eller inte? Om individer rustat sig maximalt, har ett mål och en drivkraft att söka alla tänkbara jobb över hela landet, men ingen vill anställa honom eller henne. Var ligger misslyckandet då? Ja frågorna är fler än svaren just nu, men i dialog kommer vi långt, eller hur.

Provocerande?

Tills nästa inlägg kan man ju alltid fundera på om det är provocerande att säga att det är bra för lärare med läraravtal, men dåligt för verksamheten. Vi hörs. Skriv gärna kommentarer.

DN Debatt Etableringsreformen är ett riskprojekt

CosmoKultur

Kategorier:Etableringsreformen

I elfte timmen – en vecka kvar!

2010/11/23 Kommentering av

Bortsett från det faktum att det verkar råda total förvirring kring vem som skall göra vad den 1/12 (om en vecka) finns det en överhängande risk för att frågor kommer att falla mellan stolar och människor bli bollade fram och tillbaka. Som tur är kommer de flesta kommuner ha kvar någon form av organisation under tiden nuvarande introduktion fasas ut. Lojal personal som ännu inte sökt sig till andra jobb, kommer säkert att backa upp det som fallerar för att individer inte skall drabbas. Men även inom den kommunala världen verkar förvirringen vara total och många har varken organisation, ekonomisk fördelning, ambitionsnivå eller uppdrag klart för sig.

Det verkar också som om många i sin lojala iver (eller av uppgivenhet) agerar som i sagan om kejsarens nya kläder och inte uttalar det som alla verkar veta. Det är förståeligt att förändringsprocesser tar tid, att riksdagsbesluten om förordningar tog längre tid än väntat, att valet tog mycket uppmärksamhet och bidrog till att det länge varit oklart vem som skulle besluta om vad. Nu 10 dagar innan reformen träder i kraft har vi helt enkelt inte råd att tiga längre om hur verkligheten ser ut.

Hoppet är det sista som överges och min förhoppning är;
- att kommuner riggar organisationer där helhetssynen bevaras även om det i princip inte verkar finnas något område, förutom 60 timmars samhällsinformation, där kommunen har skyldighet att anordna särskilda åtgärder för nyanlända. Övriga områden där kommunen berörs är områden som är tillgängliga för alla kommuninvånare efter behov,
- att ideella organisationer och föreningar träder in och tar en större del tillsammans med nyanlända och deras organisationer,
- att det skapas någon form av nationell samordning där kunskaper och erfarenheter samlas för att på ett vetenskapligt sätt ta vara på den samlade kompetensen som finns på området,
- att det också skapas någon form av forum t.ex. på internet för att möjliggöra en öppen dialog mellan alla professionella som på olika områden berörs av reformen inom sin yrkesverksamhet,
- att regeringen inte av stolthet håller fast vid sina beslut utan precis som man har deklarerat, lyssnar till kritik och är öppen för justeringar av det som visar sig gå snett.

 Några förslag till justeringar kan jag föreslå direkt;
- annan initial försörjning än försörjningsstöd, de flesta kommuner har byggt bort nyanländas kontakt med socialtjänsten för sin försörjning – från den 1/12 kommer alla nyanlända återigen att få sin första försörjning i Sverige efter uppehållstillstånd i form av försörjningsstöd, självklart behöver det ändras,
- öppna en möjlighet för kommunal lotsverksamhet – från den 1/12 gäller ett valfrihetssystem för val av lots, men kommunen får inte agera som lots. Att hitta former där kommunen också kan konkurrera på lotsmarknaden kan vara ett sätt att behålla den helhetssyn, som annars riskerar att slås sönder,
- reformering av språkundervisningen – sfi berörs inte alls av etableringsreformen utan fortsätter att vara en utbildning med elever, lov och betyg – för många yrkesvana men studieovana innebär det en risk för inlåsning i stället för en arbetslinje, tidigare möjlighet att utveckla yrkesspår möter snarare större hinder efter 1/12 än tidigare.

Eftersom jag inte är politiker med nationell helhetssyn är mitt perspektiv vinklat utifrån egna erfarenheter. När vi nu står inför faktum, efter år av spekulationer där vi lyssnat till såväl kollegors synpunkter, som till Arbetsförmedlingens, Länsstyrelsens och SKL:s synpunkter, menar jag att beskrivningen trots allt är ganska allmängiltig. Vi lever som bekant i en föränderlig värld och de fakta som presenterats som grund för reformen känns ålderdomliga. Det är alltid lättare att vara efterklok, men låt oss nu inte göra samma misstag och reagera först flera år för sent, utan försöka hitta vägar att påverka detta i nutid.

DN Debatt Etableringsreformen är ett riskprojekt

Anders Lindström

Etablering av nyanlända är en särskild åtgärd som berör c:a 20% eller 20.000 (2009) av dem som invandrar till Sverige. Tidigare kallades denna åtgärd flyktingmottagning. Vilka som omfattas är reglerat i lag och styrs av migrationspolitiken. Etablering för resterande 80 %, t.ex. arbetskraft, gäststuderande, EU-medborgare och anhöriga till icke flyktingar berörs inte av reformen.

Kategorier:Etableringsreformen

Välkommen att debattera etableringsreformen

2010/11/07 1 kommentar

Den 1/12 startar etableringsreformen med sina möjligheter, farhågor, förtjänster och brister.

För att inte göra samma misstag under namnet etablering som gjorts under namnet introduktion bör man innan kompetensen i kommunerna fasas ut ta tillfället i akt att lyssna in vad man bland nuvarande aktörer tror är bakgrunden till att integrationen lyckats på vissa håll och misslyckats på andra. Det har producerats massor av rapporter om detta, men på något sätt verkar det som om man inte har hittat själva grundbulten.

Vilket forum en sådan debatt kan ske i vet jag inte, men som ett första försök startas den här bloggen och en sida på Facebook ”Integration – Etablering” för att sprida goda exempel såväl som debatt.

Etableringsreformen är den största reformeringen av ”flyktingmottagandet” på 20 år. Det är bra att det blir ett enhetligare system och att det kommer in nya aktörer som kan arbeta under friare former. Som ofta vid förändringar slår dock pendeln helt åt andra hållet, med en risk för att barnet slängs ut med badvattnet. Jag utgår från att alla är beredda att göra det bästa av reformen och att även statliga myndigheter är beredda att göra de korrigeringar som kan komma att krävas. Mindre kommuner med goda resultat och bevisligen framgångsrika metoder, borde t.ex. också kunna ges möjligt att verka som lots genom kommunalt bolag eller liknande.

 För att starta diskussionen kastas några påståenden ut.

Det har varit påfallande svårt att driva introduktionsuppdraget mot ett övergripande gemensamt mål som skär genom förvaltningar och myndigheter, professionsgränser, budgetar och kommungränser. I samråd runt ett bord kan alla vara överens om vad som krävs i en enskild fråga, men i praktiken har beslut styrts av den egna organisationens regelverk, ekonomi och byråkrati. Det är t.ex. inte länge sedan det var mycket svårt på många håll att ens bli registrerad som arbetssökande på AF innan man var godkänd på Sfi, trots att många aldrig blev godkända. Tröskeln till yrkesutbildningar är väldigt hög när det gäller språkkrav. Försök att starta förberedande utbildningar för personer som har yrkeskunskap men inte språket kräver ofta samverkan mellan kommuner. En sådan samverkan stupar ofta på finansieringen och vem i respektive organisation som har mandat att fatta beslutet. Den som velat hitta goda exempel på metoder runt om i Sverige, har ofta varit hänvisad till att söka information om det på egen hand, för att sedan försöka skapa nya lokala lösningar med allt vad det innebär.

Genom etableringsreformen ökar möjligheten till ett tydliggörande av gemensamma mål och finansiering. Samtidigt ökar risken för intressekonflikter och att den ena handen inte vet vad den andra gör. Min erfarenhet är att det absolut viktigaste för en framgångsrik etablering är att det nyanlände själv driver sig process, ser en mening och en röd tråd i det sammanhang man befinner sig i och gör rätt sak vid rätt tidpunkt. Ett gemensamt mål som så gott som alla nyanlända tydligt uttrycker när de beviljats uppehållstillstånd är en vilja att etablera sig i Sverige, kunna försörja sig själv, lära sig språket och bli en del av samhället. Det är inte ”vad” som är frågan utan ”hur”. Med det vill jag förtydliga att om dessa mål inte uppnås beror det som regel på strukturella hinder i samhället. Det gäller även varför en del har svårt att lära sig språket, många bosätter sig i samma områden, några fastnar i arbetslöshet, bidragsberoende och utanförskap. Det behöver inte vara så. Invandrare är inte problemet utan en del av lösningen. Om samhället inte är en del av lösningen är samhället problemet.

Etableringslotsar kommer att ha möjlighet att använda mer okonventionella metoder och privata nätverk än vad kommunala handläggare har. Det kan bli spännande. Samtidigt är lotsarna företag som skall bära sig och helst gå med vinst, vilket kräver att kostnader för insatser måste vägas mot vilken avkastning det kan ge. Lönar det sig att den här personen tar körkort, i stället för att satsa på något annat. Skall den här personen hoppa på en kortare åtgärd under första året och riskera att missa sin Sfi-bonus (Sfi-bonus kan utbetalas till nyanländ som klarar vissa Sfi-nivåer inom 12 månader). Hur värderar man den hälsoinriktade introduktionen som bedrivs i många kommuner i förhållande till den ekonomiska avkastningen, barnens situation i skolan o.s.v.

Med tiden kan man hoppas att alla inblandade aktörer offentliga, ideella och privata blir så kompetenta och ansvarstagande inom sina respektive områden att dessa behov ändå tillgodoses, men inledningsvis tror jag knappast det. Förberedelsetiden har varit kort och vägen till att det här skall fungera i de generella systemen är helt enkelt alltför lång idag. Det kommer att behövas både kompetensutveckling, ekonomiska incitament och politiska beslut innan det kan bli verklighet. Innan t.ex. sjukvården i tillräcklig omfattning kan upptäcka och framgångsrikt behandla psykiska och psykosomatiska hälsoproblem orsakade av trauman kopplade till flyktingskapet. Försäkringskassan och andra skall se det som sin uppgift att arbeta med rehabilitering av personer som inte omfattas av sjukförsäkringssystemet och inte kan språket. Det leder alltför långt att ta upp alla exempel här, men jag är övertygad om att handläggare i kommuner runt om i Sverige förstår precis vad jag menar. Jag hoppas att vi tillsammans kan tydliggöra vad som inte har fungerat. Om inte annars, så för att få upprättelse för den oförtjänta kritik som riktats mot kommunernas arbete med introduktionen och för att inte nyanlända skall drabbas i onödan.

Kommunen har fått fungera som spindel i nätet för helheten. Det har också inneburit att förhålla sig till paradoxala regelverk och ta ansvar för konsekvenser orsakade av att andra myndigheter inte tagit sitt ansvar. Med facit i hand borde kommunerna så klart samfällt ha ställt sig upp och protesterat tidigare, men till det har det inte funnits kanaler och tillräcklig kommunikation. Ett exempel under senare tid har varit att nyanlända inte kunnat få ID-kort, vilket medfört att det inte gått att öppna bankkonto och ta ut pengar på banken, inte heller hämta medicin på apoteket eller rek på posten. Vem har fått vara flexibel och plötsligt hitta en lösning på det och ta tid från coachande samtal om samhälle och arbetsliv för att följa med personligen och uträtta dessa ärenden. Till och med när Försäkringskassan betalat ut barnbidrag via check har kommunala handläggare fått följa med till banken för att den skall kunna lösas ut. Ett annat exempel är den nuvarande moment-22 situationen för tusentals somalier, där barnen inte får uppehållstillstånd eftersom det är omöjligt att styrka deras identitet. Om den berörda personen inte kan svenska och förstår den komplicerande rättsprocessen, Migrationsverket inte hjälper till att överklaga sina beslut och Röda Korset inte hinner. Var landar det tror ni, eller borde handläggarna säga ”strunta i barnen de klarar sig säkert – fortsätt att läsa svenska nu”. Jo, vi har fått en del kritik för att ha varit alltför omhändertagande, men jag menar att det är historia. Idag tror jag att det flesta arbetar lösningsinriktat och efter principen hjälp till självhjälp. Information om hur man gör, råd att försöka själv, men ibland behöver räcker inte det utan även handgriplig hjälp behövs.

Vissa av de nämnda paradoxerna är lösta, vissa består och nya kommer säkert. Om det finns en ambition är att dra lärdom av det som varit bör det finnas forum för diskussion och rapportering. Från den 1/12 kommer en ny part Arbetsförmedlingen vara samordnade. Arbetsförmedlingen har ett tydligare, mer avgränsat uppdrag och kommer eventuellt inte ha samma beredskap (eller intresse) för helheten som kommunerna haft. Samtidigt kommer de ekonomiska konsekvenserna beroende av reformens resultat liksom tidigare att påverka den kommunala ekonomin. Kommunerna har så klart ett intresse för att reformen skall lyckas, men hur man skall medverka till det är in i det sista mycket oklart och varierar mycket beroende på det lokala engagemanget.

En annan intressekonflikt är Sfi. Det är synd att Sfi lämnas opåverkad för dem som berörs av reformen. Etableringsreformen tydliggör arbetslinjen, medan Sfi är en skolform med elever, utbildningsmål och lov. Om alla uppfyller utbildningsmålet med ingen jobbar har etableringen misslyckats och omvänt om alla arbetar men ingen har klarat utbildningsmålet så har den lyckats. Språket bör vara ett medel för att nå målet arbete och egen försörjning och inte mål i sig. I så fall kunde språkundervisningen anpassas efter ett framtida förväntat yrkesmål i stället för som nu efter att uppnå skolbetyg. Olika yrken kräver olika färdigheter vad gäller muntlig respektive skriftlig kommunikation. För vissa yrkesmål är Sfi D bara grunden för vidare studier, medan för andra kan förmågan att kommunicera vara det enda avgörande. Då kan strikta skolmål snarare låsa in och försena etableringen för den som är yrkes- men inte studievan.

Som sades inledningsvis, så menar jag att det nu när etableringen splittras upp på fler aktörer finns ett ännu större behov av forum att diskutera hur det faktiskt går, framgångsfaktorer såväl som vilka hinder som dyker upp. Därför välkomnas en debatt kring detta där alla kan komma till tals. Kastar på detta sätt ut bollen och hoppas att Arbetsförmedlingen, SKL eller någon annan nappar och tar över.

DN Debatt Etableringsreformen är ett riskprojekt

CosmoKultur

Kategorier:Etableringsreformen